Syrsornas surrande håller mig sällskap när jag traskar runt i grönskan här ute på landet. Himlen är full av regnmoln men lyckligtvis frias vi från nederbörd denna gråa augusti afton. Luften är fuktig och jag blir i varm i den tunna regnkappan.

Det känns som att jag trampar vatten. Imorgon åker jag till Uppsala och jag inbillar mig att det är lika soligt där som när jag lämnade det förra månaden.

När jag närmar mig uppfarten till huset börjar jag plötsligt ångestfylld och när jag väl låser upp ytterdörren, står jag och tvekar vid tröskeln. Det är som att luften går ur mig. Jag kan inte andas.

Jag följer altanen som leder bort till baksidan av huset. Trädäcket blänker fortfarande nymålat. Jag sätter mig på den fastmonterade bänken där vi brukar sitta och äta frukost på somrarna. Jag vänder mig om och försäkrar mig om att det inte finns några fästingar innan jag lutar mig mot väggen. Syrsorna fortsätter surra och snart tänds lyktorna här ute i takt med den långsamt smygande skymningen.

Sex långa, ödesdigra månader väntar längre fram. Tanken av vintern, plugget och allt som det innebar fick mig att känna mig ännu mer uppgiven.

Jag kommer faila tentan nu på onsdag. För 4 dagar sedan gav jag upp på plugget och jag har inte rört anteckningsblocken sedan dess.